Åh fy!
Usch! Sista gången (?) jag gick till sjukan alltså! Började rätt okej (om man bortser från hand- och fotsvetten som bröt ut på vägen dit).. pratade lite och sådär. Helt plötsligt låg jag ner på rygg och doktorn kände på min mage (INTE SKÖNT!!).. sedan var det tydligen dags för läkaren att föra upp ett finger där bak och känna på ändtarmen. Här hade man som patient tydligen ett val, kunde säga nej till detta (hallå! det är ju mina magbesvär jag söker för).. Och det kära vänner, det är inte skönt kan jag be att få tala om.
Sedan var det tydligen dags för provtagning. Min kära doktor hade beställt sisådär 15 olika prover, så det skulle tappas någonstans bland 5-7 stora rör med blod. Tjena, Malin har jordens nålskräck. Konversationen löd ungefär så här (mellan mig och sjuksköterskan som skulle ta proverna):
Jag: Alltså.. ska du ta blod från armvecket?
Sjuksköterskan: Ja, det måste jag när det är så mycket prover som ska tas.
Jag: Alltså..jag tycker inte alls om det här..
Sjuks: Det kommer gå jättebra, ska känna lite på dina armar och se om det finns några bra vener..
Jag (panikslagen): Alltså.. förra gången fick jag en barnnål..
Sjuksk: Ja, du menar det lite tunnare nålen.. den kan du få idag också om du vill.
Jag: JAA! Gud, herre Gud, ja! Alltså, jag tycker detta är skitjobbigt..
Sjuks: Ja, men vi möter många personer dagligen som tycker detta är jobbigt (Hur får den informationen mig att må bättre?)
Jag: Okej.. jag kanske svimmar..
Vad vi kan utröna ur detta använde jag ordet alltså några gånger för mycket. Måste vara något slags nervositetes/Jaghållerpåattdö-symptom.Dessutom avslutade jag det hela (när allt blod var tappat och det var dags att gå) med att säga: Ja, det man inte dör av...Den här stackas sjuksköterskan alltså (där kom det igen!).. hon måste ju trott att jag var störd på något sätt.. här tar man lite blodprov och jag beter mig som jag just klarat av att överleva cancer eller nåt. GUD.
Hm. Svetten som bröt ut under detta lilla senario var nästintill värre en under ett maratonspinningpass. När det var klart var jag så skakig att jag knappt kunde gå.. Skulle efter detta ta ett urinprov vilket inte var det lättaste när man är smått skakig på handen..!
Nåväl, nu är jag hemma och känner mig mäkta stolt! I made it! Finns inte någon slags medalj att få? Nu är det bara att invänta provsvaren.. vi får se, vi får se.
Nu väntar jag på att Emma och Linda ska dyka upp! Planering för midsommar står på schemat!
Sedan var det tydligen dags för provtagning. Min kära doktor hade beställt sisådär 15 olika prover, så det skulle tappas någonstans bland 5-7 stora rör med blod. Tjena, Malin har jordens nålskräck. Konversationen löd ungefär så här (mellan mig och sjuksköterskan som skulle ta proverna):
Jag: Alltså.. ska du ta blod från armvecket?
Sjuksköterskan: Ja, det måste jag när det är så mycket prover som ska tas.
Jag: Alltså..jag tycker inte alls om det här..
Sjuks: Det kommer gå jättebra, ska känna lite på dina armar och se om det finns några bra vener..
Jag (panikslagen): Alltså.. förra gången fick jag en barnnål..
Sjuksk: Ja, du menar det lite tunnare nålen.. den kan du få idag också om du vill.
Jag: JAA! Gud, herre Gud, ja! Alltså, jag tycker detta är skitjobbigt..
Sjuks: Ja, men vi möter många personer dagligen som tycker detta är jobbigt (Hur får den informationen mig att må bättre?)
Jag: Okej.. jag kanske svimmar..
Vad vi kan utröna ur detta använde jag ordet alltså några gånger för mycket. Måste vara något slags nervositetes/Jaghållerpåattdö-symptom.Dessutom avslutade jag det hela (när allt blod var tappat och det var dags att gå) med att säga: Ja, det man inte dör av...Den här stackas sjuksköterskan alltså (där kom det igen!).. hon måste ju trott att jag var störd på något sätt.. här tar man lite blodprov och jag beter mig som jag just klarat av att överleva cancer eller nåt. GUD.
Hm. Svetten som bröt ut under detta lilla senario var nästintill värre en under ett maratonspinningpass. När det var klart var jag så skakig att jag knappt kunde gå.. Skulle efter detta ta ett urinprov vilket inte var det lättaste när man är smått skakig på handen..!
Nåväl, nu är jag hemma och känner mig mäkta stolt! I made it! Finns inte någon slags medalj att få? Nu är det bara att invänta provsvaren.. vi får se, vi får se.
Nu väntar jag på att Emma och Linda ska dyka upp! Planering för midsommar står på schemat!
Kommentarer
Trackback
